Nu räcker det.
Irriterad blir jag när jag gång efter annan får höra att jag inte kommer att klara av allt jag har på agendan.
Jag kan tala om för er gubbjävlar (ja, för det är bara såna det har varit) att ingenting är omöjligt! Och jag vet exakt vad jag gör, och jag fullkomligt älskar det jag håller på med, varenda liten del av det. Och ni kan ta erat jävla neggo-snack upp i rumpan, för jag blir så jävla trött på att höra eran skit. Ingen bryr sig om vad ni tror att ni vet! ÅÅÅHH!!! Galen blir jag!
Kom till mamma..
Jag får via broschans blogg reda på detta och slås av följande tankar:
Nämen lilla lilla bubben med de oskyldiga ögonen, inte kan väl han ha... Men jo, han har ju faktiskt. Men han ser ju så liiiten och oooskyldig ut att moderskänslorna skriker från sin väl dolda mörka håla, man vill ju bara krama in det ledsna lilla fejset mellan bröna och rufsa om i håret på gullet.
Innan man kastar in honom i väggen och bankar lite vett i skallen på fanskapet, så som han och många innan gjort på sina olydiga kvinnor i alla tider.
Och jag menar, det har ju funkat..
Nämen lilla lilla bubben med de oskyldiga ögonen, inte kan väl han ha... Men jo, han har ju faktiskt. Men han ser ju så liiiten och oooskyldig ut att moderskänslorna skriker från sin väl dolda mörka håla, man vill ju bara krama in det ledsna lilla fejset mellan bröna och rufsa om i håret på gullet.
Innan man kastar in honom i väggen och bankar lite vett i skallen på fanskapet, så som han och många innan gjort på sina olydiga kvinnor i alla tider.
Och jag menar, det har ju funkat..
Eh..
Jag släpade mitt trötta arsel upp ur sängen, satte mig vid datorn, och möttes av att broschan skickat det här till min mail:
Jag är inte säker på hur jag ska reagera än..
