Du vet Malin..

Min helg har hittills bestått av utbildning, utbildning, utbildning. Och utbildningen fortsätter i morgon. Idag handlade det om Rädda Barnens organisation och sen en föreläsning om genus. Genus gör mig alltid glad. Det är så uppiggande att lyssna på såna föreläsningar. När han sa 80% av männens lön för fjärde gången under en halvtimme ville man ju bara Men kan du hålla käften om den där jävla lönen! VI vet! Och dänga stolen i huvudet på honom. Men det vore ju dumt att göra det på en av de få killar som verkligen har fattat någonting. De är ju ganska sällsynta organismer, de där genusmedvetna.

I alla fall, sen efter den här helgen kan jag gå runt och säga Hello, I'm working for The Scared Children.. Det känns bra. För jag brukar ju prata engelska.. typ..






Och en helt annan sak: Se Magnus Betnér, Livets Ord!!  Aj löv it. Han torkar sig i arschlet med nästan varenda norm som finns.. Hihihi

Chillar man bättre med en blöja på huvudet?

Nu har jag skrivit om det här jävla inlägget fem fÖrbannade gångeR! MEn på nåt tappad-Bakom-vagnen-aktigt sätt haR jag Osmart nog lyckats radera det precis när jag blivit klar, varenda gång.

Nu är jag förbannad och orkar inte skriva allt en gång till.

Men jag smider spännande planer för mig och mina finaste. Och det blir nog på verklighet det här. Det känns som att jag måste.

Det var med stor sorg jag idag fick beskedet att Nils/Nisse har gått ur tiden.
 
Av alla katter jag har träffat och haft boende hos mig så var han den som var minst som en katt av dem alla. Jag är inte ens säker på att han visste att han var en katt. Egentligen var han nog bara någon som hade råkat hamna i en kattkropp.

Men det var bra för jag gillar egentligen inte katter. Men Nisse var hur lugn som helst och fullkomligt översocial. 

Han snarkade som ett ånglok (alltid i min säng), han åt allt (och då menar jag verkligen ALLT) som gick att tugga på, han blev lätt överviktig (inte så konstigt med tanke på  föregående punkt), han satte sig i knät hos alla som kom hem till oss -vare sig de ville eller inte, han drack nästan aldrig vatten ur sin egen vattenskål utan hellre från den dräggliga hundskålen eller badkaret eller något handfat, han satt alltid på dörrmattan och väntade på mig när jag kom hem, han skulle alltid in på toaletten precis när jag var där, han var mer som en hund.. sprang alltid fram och hälsade på folk så fort det kom någon.

Förutom den där gången när han betedde sig äckligt mycket som en katt och satt i fönstret och drog in en fågel..

Vila i frid Nisse, du berikade våra liv den lilla stund vi fick känna dig.


(Ja, det kan mycket väl hända att ni hittar mig i ett torp i skogen enbart i sällskap av djur om några år.)