Du vet Malin..

Det var med stor sorg jag idag fick beskedet att Nils/Nisse har gått ur tiden.
 
Av alla katter jag har träffat och haft boende hos mig så var han den som var minst som en katt av dem alla. Jag är inte ens säker på att han visste att han var en katt. Egentligen var han nog bara någon som hade råkat hamna i en kattkropp.

Men det var bra för jag gillar egentligen inte katter. Men Nisse var hur lugn som helst och fullkomligt översocial. 

Han snarkade som ett ånglok (alltid i min säng), han åt allt (och då menar jag verkligen ALLT) som gick att tugga på, han blev lätt överviktig (inte så konstigt med tanke på  föregående punkt), han satte sig i knät hos alla som kom hem till oss -vare sig de ville eller inte, han drack nästan aldrig vatten ur sin egen vattenskål utan hellre från den dräggliga hundskålen eller badkaret eller något handfat, han satt alltid på dörrmattan och väntade på mig när jag kom hem, han skulle alltid in på toaletten precis när jag var där, han var mer som en hund.. sprang alltid fram och hälsade på folk så fort det kom någon.

Förutom den där gången när han betedde sig äckligt mycket som en katt och satt i fönstret och drog in en fågel..

Vila i frid Nisse, du berikade våra liv den lilla stund vi fick känna dig.


(Ja, det kan mycket väl hända att ni hittar mig i ett torp i skogen enbart i sällskap av djur om några år.)